Ja, hur skulle det se ut med en Lucia som stjärna i en porrfilm, nånsin tänkt på det? Har jag mättat ert behov av sex i dagboken nu? Jag skrev ju nåt som hade med topicen att göra, så gnäll nu inte, era sexistiska satar 😛 Hoppas det var värt klicket så att säga 😉
Idag blev det ingen skola och med tanke på att jag satt uppe och hade min alldeles egna lussevaka så är inte det så konstigt. Jag har förresten redan tittat på hur man kopplar till databaser med ASP 🙂 Fast jag vet, borde gått ändå. Hinner iofs till sista lektionen. 🙂
Nu bör jag äta innan jag svälter ihjäl.
puss och päron
21.10
Vet ni en sak. Bland det jobbigaste jag vet är det faktum att man ska köpa saker till familjemedlemmar som fyller år och så förstås julklappar. Eller så ska man gratta dem. Visst jag förstår att det är viktigt. men det känns så otroligt jobbigt. Jag vet även att när jag inte gör det, så tycker de att varför ska de gratta mig, eller så blir dem ledsna eller arga på nåt vis. Jag brukar så fort någons födelsedag kommer få massa kval…går dåligt samvete helt enkelt. Främst för att jag tycker det känns jobbigt. Men först till några fakta som bör räknas med.
1. Jag har en stoooor familj! Om man ska räkna så är det runt 15-20 personer som jag borde vara med och gratta på ett år.
2. De är väääldigt utspridda.
3. Jag har inte alltid tid.
4. Jag tycker det känns jobbigt att säga grattis till folk. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte själv.
5. Jag gillar inte att önska mig saker och därmed har jag väldigt svårt att komma på saker att köpa till andra.
Allt det här tillsammans gör att sånt som födelsedagar och sånt känns lite jobbiga.
Jag vet att fast jag inte kräver nån ska gratta mig så skulle jag bli enormt ledsen om de inte gjorde det. Pengar är ett problem. men i princip finns det inga ursäkter, för det är just vad allt det jag skrivit egentligen är. Även om jag tycker de spelar roll.
Här i dagarna fyllde min systers dotter två år. Jag visste om det, men jag tänkte inte så långt att jag borde uppmärksamma det på nåt sätt, egoistiska, dåliga, hemska och fruktansvärda jag. Nu måste jag alltså analysera varför. Jag tror att det kan ha med två saker att göra.
1. Jag gör mitt bästa för att stöta ifrån min familj, t.ex genom att inte ha kontakt med dem speciellt mkt.
2. Jag känner inte att jag hör till…fast jag vet att jag gör det.
Mkt av det här har jag grunnat på fram och tillbaka de senaste åren. Främst då jag blivit vuxen och förväntas kunna umgås med familjen och tillföra glädje. Inte bara ta allt det goda och inte ge nåt tillbaka. Fast det gör jag, iaf då jag faktiskt deltar.
Sen kan vi se till det faktum att jag är yngst, att jag inte känt så mkt förväntningar på mig innan och nu helt plötsligt så kommer det. Jag är ett sladdbarn, fosterbarn osv…
Varför gör allting så svårt för sig själv?
För att det är just svårt kanske?