När vet man att man är redo att älska? Hur vet man att det man känner är kärlek? Man vet inte. Jag ska veta, men jag har ingen aning. Jag vågar inte ens känna efter, för jag anar en kommande smärta. Att ens våga tänka att jag skulle kunna ens ragga eller bli raggad på är nästan otänkbart. Att våga höja någon till skyarna, otänkbart. Idealisera, favorisera, känna dragning till? Nej, jag stänger av direkt. Jag kan inte hantera det. Jag behöver bli utmanad, men det kommer inte heller ske.
Jag vågar inte ens drömma längre. Låter väldigt tragiskt och patetiskt kanske, men lever man i det så vänjer man sig. Snarare så att man inte vet något annat. Det är ju ens vardag. Det är lätt att förtränga när det är det enda som gjorts. Oh well, kommer nog inte komma fram till något värdigt just här och nu känns det som. Så ´jag ber att få avsluta och kanske återkomma när jag har något mer uppmuntrande att berätta. As if.