Gratitude

Tog mig en promenad och nyss ett bad. Under sagda bad uppkom en viss samklang när det kommer till en del tankar och funderingar jag har. Absolut inga nyheter, mer en uppenbarelse som jag nog vetat om innerst inne. Det handlar om mitt sätt att fly och jaga vidare utan att uppskatta vad jag har.

Det kom sig av att jag såg en bild på facebook. Denna bild hade en text som löd:

If we do not feel grateful for what we already have, what makes us think we’d be happy with more?

Jävligt bra fråga tänkte jag, vad får en att tro det? La mig i badet och funderade vidare..

Jag har alltid haft en tendens att aldrig vara nöjd med det jag har, finns alltid något som kan bli bättre. Vilket kanske inte bara är en dålig egenskap förvisso, men lyssna nu. Eftersom jag inte är nöjd söker jag mig hela tiden vidare, nya grupper, nya jobb, nytt nytt nytt. Självklart leder detta till utveckling och att man kommer framåt i livet, men inte i alla avseenden för min del.

Man lämnar ju saker när man går vidare, framför allt de personer som är kopplade till det jobb eller den gruppering man just lämnat. Jag har nästan aldrig vänt mig om och sett tillbaka, vad skulle poängen med att gå vidare vara då? Nu har jag förstås inte tänkt så rakt ut, utan det har implicit blivit så. Det har varit lättare för mig att släppa och gå vidare.

Sen är det kanske inte alltid aktuellt att hålla fast vid vissa saker. I vårt samhälle så är också tendensen att det blir mer ytliga relationer kanske? Eller så är det tvärtom, jag vet faktiskt inte.

Det jag vet är i alla fall att jag nog gör fel. Jag borde vara mer tacksam och mer försiktig med de relationer jag har. Inte söka vidare och dumpa folk längs med min väg. Har ingen aning om de jag lämnat har känt sig dumpade, men oavsett så har jag inte vunnit på det i längden.

Vet inte riktigt vad jag vill få ut av denna text mer än att ge mig själv lite perspektiv och försöka uppskatta saker som jag har mer än det jag inte har. För det är jag verkligen expert på att göra, klaga på allt jag inte har. Och vem hjälper det? Jag blir inte gladare och min omgivning blir definitivt inte gladare.

En sak som är typisk för mig är att söka mig till personer som är i samma situation som jag. Men att jag går vidare när de inte längre är i den situation som gjorde det hela så likt. Skaffar du t.ex. flickvän/pojkvän och barn, då är du ute ur leken mer eller mindre.

Jag vet inte hur jag gör längre. Det blir för uppenbart att jag själv inte är där. Så jag går vidare, söker nya personer att umgås med i samma eller liknande situation. Denna strategi kommer inte sluta väl. Kommer bli en väldigt ensam väg att vandra om jag inte bryter trenden. För mycket rädsla gör att jag saboterar för mig själv.

Ja, som ni märker så är det lite av en ångestsöndag här i Hagsätra. Fast det är onsdag.

Jag måste sluta vara rädd att umgås med människor som inte är där jag är. Alltså i livet. Jag måste sluta vara rädd punkt.