Ångesten ligger som en dimma i min lägenhet de dagar då jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen med mig själv och allt jag är. Det blir bara för mycket ibland. Små saker känns som stora, bagateller som leder till tankar som inte för med sig något gott. Antagligen finns det någon anledning, men jag är mindre duktig på att hantera livet ibland. Det finns så mycket val och chanser att man stirrar sig blind på vägen. Det är ju målet som är det aktuella. Inte de eventuella hindren eller annat som stör. Fokus ska ligga på målet, inte på vägen dit.
Min hjärna tenderar att låsa sig vid en del tillfällen som inte är alltför passande. Sen förblir jag passiv och kan inte ta tag i situationen utan backar ur, fegar och springer åt motsatt håll nästan. Håller distansen till det som känns jobbigt och framkallar ångest. Tänk om jag skulle ta och se den där ångesten i vitögat en vacker dag, bara köra på, rakt fram utan att blinka. Undrar vad som skulle kunna hända? Idiotisk fråga, det är ju bara att ta reda på det.
Ursäkterna gör aldrig någon nytta, de stjälper mig ju bara.