Jag är den jag är. Vem annars liksom? De erfarenheter och upplevelser jag haft har format mig till den jag är och hela mitt liv är min historia. Jag är mångfacetterad och komplex. Jag vet om det och säkerligen de som följt mig en bit på vägen med. Det värsta jag vet är när folk dömer mig efter det de sett. Jag är inte alltid rakt på nålen, klockren och given i alla lägen. Men ändå förväntas det nästan i vissa kretsar eller personer.
Jag är för mycket mig själv i det att jag inte ironiserar sönder, eller är så sarkastisk. Ledsen men jag är inte sån. Tror det kan sticka i folks ögon. Så då känner de ett behov av att trycka ned mig och förlöjliga mig. Eller så är det bara min ursäkt till varför vissa människor inte kan acceptera mig. För jag vill ju att alla ska gilla mig. Förstår inte varför de inte skulle göra det. De behöver ju inte älska och avguda mig, bara acceptera mig för den jag är.
Det är väl inte så svårt. Jag gör det. Med andra alltså. Allt som oftast med mig själv med. Det är okej att vara lite skum och konstig. Det är positivit i mina ögon eftersom jag alltid varit det på något sätt. Tråkigt med människor som försöker placera in sig i nåt slags fack, genre eller i en grupp. Normalisering är till för wankers.
ja det är mkt knulla, sen handlar det om att vara med mig eller mot mig (eller vad fan jag nu skulle svara eg får se om det funkar nu)