Så jävla mycket. Så jävla lite. Prioriteringar som jag aldrig förstår eller skulle göra. Att inte kunna se poängen med saker. Alla dessa intryck från livshistorier som omger mig. Så lätt att se var de gör fel. Lika lätt som det är att döma någon. Jag vet precis varför de gör fel och vad de gör fel. Men precis som jag kommer de inte bli hjälpta av det.
Just för att det är lätt att döma andra för deras misstag, är det svårt att frigöra sig själv från sina egna. Att sluta med ett inlärt och väl inövat beteende är som att slita loss tungan från en iskall lyktstolpe. Det gör ont som fan. Vi människor ogillar oftast den smärtan. Åtminstone gör jag det. Så jag sitter hellre fast där jag är. Fastfrusen och oförmögen att uttala mitt missnöje.
Ibland så får själen för sig att göra revolt, då den inte riktigt orkar med det hela längre. Det utspelar sig i ångest och jag får bryta ihop och komma igen. Vilket jag alltid gör och har gjort. Man kan kalla det för att pysa. För att överleva är det ett måste.
Eftersom det här ofta är en process som sker i det undermedvetna så vet man aldrig när det kan slå till. Kan vara en händelse, men kan även bara vara en känsla som smyger sig på. Hoppar på en bakifrån. Ofta gärna under alkoholinfluens.
Men nu kommer vi igen. Veckan som kommer är fullt upp och full fart framåt. Som ni ser blev en text som först bara var det som jag kände till en förklaring, så kan det gå. Att jag tänker för mycket kan jag skriva under på med. Inget nytt där. Att leva livet har jag alltid gjort, men det blir svårt ibland, speciellt när man tröttnar på hur ens liv ser ut.
Jag är så jävla redo för nästa kapitel, så redo så ni anar inte.