Det är okej att känna. Med anledning av denna artikel så vill jag slå ett slag för ämnet i sig. Och att jag vet att jag drar mig för att berätta hur det är oftast. Det blir några halvmesyrer om vad som gjorts idag.
Visst, ibland rinner det igenom kanske mer och direkt får man höra en svada av mer eller mindre oh gud vad jobbigt det var att läsa det du skrev. Men ursäkta mig för att jag inte är lycklig och bekymmersfri hela jävla tiden. Men tyvärr, så ser inte verkligheten ut.
Jag är en ångestladdad individ som är mer upp och ner, fram och tillbaka som person. Jag tar åt mig, är känslig, blir ledsen och förstår inte någonting. Inte sagt att jag inte är en glad skit som skrattar högt och hjärtligt för det mesta. Men livet ska ju på något sätt vara allt det där.
Så kanske man skulle ta och sluta censurera sig själv. Men samtidigt så vill jag ju inte vara den där personen som bara skriver en massa negativa och jobbiga saker. Balans är viktigt.
Nu ska jag äta och ta mig till jobbet. Träningvärken finns där, men inte lika brutal som jag trodde. Den kan jag känna utan problem.