Hemlös och sargad blick mötte mig idag

Jag stod redo att kliva av pendeltåget i morse helt inne i mina egna tankar, minns inte vad jag tänkte på men det kan inte varit något viktigt. Dörrarna öppnas och jag stiger av först av alla. Tittar upp och möter ett par ögon och hajar till. Dessa ögon tittade ut från under en blå luva, med ett smutsigt och sargat anlete som sett alldeles för mycket. Personen var inte många år från mig själv, förmodligen yngre och hemlös. Bar på en svart sopsäck som användes till att samla pant i antar jag. Vet inte vad det var som berörde mig, men jag blev ordentligt brydd av den blicken.  Kanske var det för att den var så rak och ärlig på något sätt, den varade inte mer än en bråkdels sekund men mer krävdes inte. Tror det är viktigt att reflektera över vad som är vad här i livet. Att jag har det jävligt bra och inte har speciellt mycket att beklaga mig över. Sen se till vad jag kan göra för att hjälpa till. Vilket förstås är en väldigt svår fråga. Mitt första infall var att ta med hen hem och hjälpa till på det viset, men det är osäkert för både mig och den andre då ingen av oss känner den andre. Sen vet jag inte om det skulle bli någon långvarig effekt, kanske om det var ett beprövat och  antaget sätt att hjälpa andra som hamnat i ett svårt läge i livet. Men såvitt jag vet så brukar inte folk ta med främlingar till sina lägenheter och hem och ge de verktyg att kunna starta om sina liv. Det är så mycket tillit som krävs och i dagens samhälle så är det svårt att våga utsätta sig för det, tyvärr. Soppkök och att skänka pengar/kläder till stadsmissionen är ju några andra sätt att hjälpa till, kanske vara volontär på något härbärge och finnas till för dessa ofta trasiga människor. Tror att utanförskapet och bristen på ett tryggt sammanhang med andra medmänniskor tär något otroligt.